känslorna svallar över..
Under åren som gått så har även vänner kommit och gått, jag tror ju på att det finns
en mening med allt som händer och sker, ibland så kan det vara svårt att förstå meningen
och det kan ta väldigt väldigt lång tid innan man kommer till insikt om varför just det skedde.
Ju mer åren går, desto mer glider man ifrån de som man kännt under en lång tid, det är tråkigt
tycker jag. Det finns några få, väldigt få kanske jag ska säga vänner kvar nu idag som jag även
hade för många år sedan och ni som finns kvar ni kommer alltid vara kvar!
Jag som trodde för några år sedan att jag var jätte tight med vissa personer, de personerna
svarar inte ens när man skriver idag. Va var det för vänner ?!
Jag har inte många vänner, jag har nog mer bekanta.
Mina vänner kan jag nog räkna på två händer, och de som verkligen känner MIG kan jag nog
räkna på en halv hand, ja det är inte många som verkligen känner mig..
Jag hade en gång en vän, som jag kännt i flera år som verkligen betyder mycket för mig,
men denna personen vill inte veta av mig längre pga en skitsak..
jag kan lova att det sticker i hjärtat varje gång jag tänker på denna person..
Men jag måste försöka intala mig att det finns väl någon mening med det, det kanske var meningen
att det skulle sluta såhär med våran vänskap.. Jag är glad för alla år som jag kännt denna för mig
vackra människa.. ja men det som var det var...
Det är lätt att man blir lite sentimental såhär på morgonkvisten..
Man har ju verkligen tid att tänka när man sitter vaken en hel natt, och det med att
tänka kan ju vara på både gott och ont.. Jag är en människa som tänker alldeles för mycket,
jag behöver rensa mina tankar..
Sen har jag ju ett väldigt bra minne så jag minns så väl allt som varit och ibland så saknar
jag verkligen dessa saker som jag har upplevt.
Det finns många minnen, många personer och platser som jag saknar.
Jag är så glad att just jag har fått vart med om allt som jag vart med om..
Det har format mig och gjort mig till den jag är idag och jag är rätt nöjd med mig själv,
jag har en bit kvar att vandra men jag kommer nog aldrig må målet, finns det en enda
människa i världen som är 100 procent nöjd med sig själv ?
Nu syftar jag inte bara på utseendemässigt utan även hur man är som person.
INGEN människa är perfekt på något av dem planen.
Ju mer man lär känna en människa som man anser vara så bra, så ser man att alla har sina
brister och det är väl tur..
Jag har ofta dåligt samvete för saker som jag har gjort eller sagt under mitt liv,
men jag måste lära mig att inte se tillbaka på det som vart så mycket.
Jag kan ju aldrig ändra på nått som jag gjort, jag kan ångra men jag kan inte ta tillbaka.
Man får ta lärdom av de negativa som man gjort och försöka förbättra sig och sitt sätt.
Jag har träffat människor som gjort extremt stort intryck på mig, som har fått mig att
slå upp ögonen och se.
Jag minns mycket väl folk som sagt något positivt om mig, och jag försöker påminna mig
om det, att denna person som jag bara pratat med i några timmar läser mig hur JAG är
och säger så snälla saker, så jag vet inte vad jag ska säga..
Som berättar om den Sofia som finns innaför skalet, hur bra hon är..
Och jag undrar, om andra tycker att just JAG är bra.. Varför kan jag ha så svårt att tycka
det själv? är vi alla lika självkritiska ? !
Varför ?!
varför inte bara ta åt sig och visa mer av den sidan av sig själv som människor älskar..
Är jag rädd att blotta för mycket av mig själv, är jag rädd att folk verkligen ska se MIG
och den jag är.. För jag har svårt att tro att folk gillar mig, jag har svårt att ta åt mig när
någon säger nått snällt, ofta skämtar jag bort det.
Jag måste lära mig älska mig själv, jag måste förstå att folk kan älska mig..
Varför är det så svårt ?!
Jag har nyligen mött en människa som har gjort stort intryck på mig, denna människa är
extremt klok. Denna människa tittar på mig och frågar varför jag är så ledsen..
Jag gråter inte, jag ler..
Men denna människa ser igenom mig, att bakom leendet där bränner tårarna..
Och när denna människa läser mig så väl, är det nära att jag brister..
När jag får höra " Vad är det som gör dig så ledsen " "Hur mår du egentligen"
Det är så nära att det brister, men jag ler och säger att det är ingenting, inte är jag ledsen..
vi pratar om djupa saker, och jag säger att jag skiter i en sak..
Denna människa säger " Du skiter inte i någonting, du bryr dig för mycket, sluta spela kall
du är en så fin människa "
Jag undrar, hur kan denna person som jag bara träffat några gånger se MIG och läsa av
mig, och tycka om mig efter bara några få träffar..
Som jag skrivit, det finns en mening med allt och jag tror mig veta varför jag träffade just
denna person.
Jag ser allt ur ett annat perspektiv, jag tänker på ett annat sätt och ja, jag till låter mig själv
att gråta...
Det var en gång en som sa att jag är spänd som en fiolsträng, släpper jag inte ut mina känslor
så kommer jag gå av.. och dessa ord var så sanna så..
Kommentarer
Trackback
