It´s my way - My way on the highway

Den 20 Juni 2007, hade ammat Lucas lite på golvet i
vardasrummet, han var lite trött. Satt sig brevid mig
sen ser jag att han liksom lägger sig ner i slow motion, tittar på honom och då ser jag bara hans ögonvitor, han börjar bli blå. Tar tag i honom och han är helt stel.
Min första tanke var feberkramp, fast han ej hade feber.
Sprang ut med honom på balkongen, men det var ju jätte varmt ute så det hände ju ingenting. Min sambo ringert till sos, jag springer in med Lucas i duschen och spolar iskallt vatten på honom,  fortfarande inge livstecken.. Minns vagt att min vän sagt att våran granne var sjuksköterska, chansar och springer ut och nödtrycker på hennes ringklocka, tillslut öppnar hon och jag kastar Lucas på henne och skriker HAN DÖR HAN DÖR ! Hon försöker få liv i honom, jag minns att jag frågar henne om han kommer komma tillbaka hennes svar var - jag vet tyvär inte.. Nu sätter jag mig i trappan och nu kommer min chock.. Ner kommer en annan granne som tydligen också var sjuksköterska.. Ambulansen är på väg. Min enda tanke var att jag tänker inte hålla Lucas , då kommer jag skylla på mig själv för hans död.. Ambulansen kommer efter ca 5 min, då börjar han äntligen andas liiite igen :D!
Väl inne på akuten tog de en massa prover och vi fick sova kvar några nätter.. Allt var normalt !
Vi gjorde även ett eeg några månader efter. men det vart fel
resultat då han var vaken , skulle ha sovit..

Sen den 19 december 2007.. Nästan exakt ett halvår efter..
Vi hade gått till affären och handlat lite, ca 300 meter bort.. När vi kommer in ställer jag Lucas i hallen för att gå och stänga den yttersta dörren, tar av mig jackan och ska klä av Lucas, han sitter mot väggen.. Då ser jag att nått inte stämmer, han stirrar rakt fram. Lyfter upp honom, men han är helt slapp.. Ropar på min sambo som ringer sos..
Ser att Lucas börjare bli blå, springer ut med honom och skriker allt jag kan efter hjälp.. (vi bor mitt i byn och det är jätte lyhört här, men INGEN kom) Dunkar Lucas försiktigt i ryggen, sliter av honom overallen.. Efter ca 3 min ber dom på sos att jag ska göra konstgjord andning på honom, vilket jag gör.. Och han börjar efter ett tag att gurgla.. Vi går in och börjar plocka i ordning lite kläder som vi kan ha på sjukan..
då han börjar flacka med blicken och bli tung i kroppen, han är på väg att tuppa av igen... Efter ca 8-9 min är ambulansen på plats, sos tog det så allvarligt så de skickade 2 ambulanser utifall att.. När vi satt i ambulansen så kom min chock, två ggr på ett halvår har jag hållt min son livlös i mina armar.. i ambulansen är jag nära till att spy, men spyorna kom först när vi kommit fram..
Vi blir inlagda på barn, men de hittar inga fel..
Ingen vet vad det kan vara.. eller om det händer igen..
Jag är livrädd varje dag, nu börjar det bli bättre..
Jag har börjat leva igen, jag vågar åka ifrån Lucas..
Förut kunde jag inte det, jag var såå jävla rädd att han skulle dö när jag var borta.. Jag fick lov att kolla honom var 5e min när han sov.. Tack och lov hände ju detta båda ggr när han var vaken, det tackar jag gudarna för..
Vem vet vad som hänt om det skulle hänt när han och vi sov.
Usch ska jag inte ens tänka på..
Efter det som hänt lider jag nu av panikångest..
Det är väl smällar man får ta ?

Jag skulle jätte gärna vilja ha ett syskon till Lucas men jag är såå jävla rädd att det ska hända nått så jag vågar inte.
Jag får ge Lucas läkare ett stort tack för allt stöd, finns nog ingen visare människa.. en människa som kan förklara saker och ting på två sätt.
Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna släppa det som har hänt.. Och skulle det hända igen, ja skulle mitt psyke verkligen klara av det ??

Och det hela blir ju inte bättre av att jag har så jävla bra minne, så jag kan se exakt vad som hände..
Dom bilderna kommer föralltid sitta fast på min närhinna..

Finns ingen större kärlek än till sina barn, det är verkligen så.
Ingen kan någonsin mäta sig med min son..
Nej, nu måste jag gå och titta honom, bara för att..

- Lucas Norberg, mitt hjärta -